VINNAREN MAHONYS
FÖRLAG
I HELSINGFORS

TONÅRING,

Du är älskad. Alla vill ha dig. Alla drar i dig. Alla som vill att du ska köpa någonting. Men också många som (egentligen) menar väl. Måtte du stå rycken och aldrig tappa kompassen ! Det är väl inte så lätt men det är möjligt – och det är nödvändigt eftersom världen är kaotisk. Människorna är inte lugna. Osanningar blommar både här och där, de har så att säga blivit k u l t i v e r a d e. De som blåjobbar (vad är det som driver dem ? ) ...de som blåjobbar för att motarbeta din inre autonomi är inte ointelligenta ! De är psykologiskt uppdaterade och uppkopplade, drivna och driftiga. Men : “på nässlan ‘fara’ växer blomman MOD.” Utan lugn i båten kommer man inte långt på livets stormiga hav ! (Ärlighet och trofasthet leder till mod. Mod befriar ur svåra situationer).

Vinnaren Mahony vill gärna ha dig till läsare.
Hoppas ingen kommer på tanken att använda våra verser som underlag för språklektioner.
Det som man läser frivilligt smakar ju MYCKET bättre än det man tvingas läsa. Alla lärare kan inte vara konstnärer på pedagogikens område. Men också här i Finland har jag mött underbara, intressanta lärare som inger respekt. De tycks orka umgås med tonåringar varje dag ! Vad är det som driver dem ? Svar: de gillar tonåringar. Det var det jag sa, du är älskad !

Beträffande “HUSET PÅ STRANDEN MITTEMOT” Parodin på den abstrakta italienska lärarinnan som tror att hon förstår sig på djur, fordrar kanske läsvana och ett visst sinne för latinsk ironi och lekfullhet. Om den inte smakar dig så försök med www.mahony.nu !

På www.mahony.nu finns fabulöst lättsamma och lättlästa verser plus bilder ritade av en tecknare i din ålder samt av tecknare som är glada SOM om de aldrig blev äldre än... högst sjutton år.

Igår hörde jag en alldeles ny och fin etymologisk utläggning. Det var tal om ordet “tonåring”. Den optimistiska språkexperten förklarade i blixtsnabba vändningar att ordet inte borde uttalas “tånn-åring” utan “toon-åring”. Hennes bevisföring var ganska djärv och gracil så lyssnarna kunde inte hänga med hela vägen... men slutledningen var oantastlig: en tonåring är en ton som söker sin symfoni.

// Isabella //

IDAG

Just idag, världshistoriens nyaste dag, är vi klara för att segla ut på internet.
Förmodligen kommer vi inte att uppdatera denna sajt på ett tag för vi kommer att vara upptagna med att göra helt andra saker (som till exempel med att uppdatera oss andligen).
Men om vår värld fortsätter att förändras i samma rasande takt som förundrat så många människor, så skulle man ju kunna tycka att denna webrulle snart bör ha en papyrusrulles historiska värde – vad våra bilder beträffar så blir de knappast sämre för att tiden går. Om en bild inte är sevärd tio gånger, hur sevärd är den då ?
MEN OM SAJTEN INTE FÅR UPPDATERAS, var ska då V.M.R.M. (Vinnaren Mahonys redaktionsmedlemmar) gå ut med alla nya idéer som inte får plats i den tryckta tidningen ? Svar: Ha ! Ingenstans. De blir tvungna att skriva färdigt sina böcker !
ÄR OVANSTÅENDE ETT SKÄMT ? Rätt gisssat, det var ett skämt : ombord på vår andra adress, www.mahony.nu, finns det nämligen stort svängrum för deras kreativitet.
Namnet “svängrum” passar ganska bra på vår webrulle nummer två, mahony.nu – den är inte strukturerad. Den har så att säga ingen arkitekt. Den är... förhoppningsvis ... ett frihetsrum. Det får vi se. Just nu befinner vi oss i alla fall mitt i vår webrulle nummer ett. Här nedanför visar vi TITLAR OCH PÄRMBILDER TILL BÖCKER PÅ KOMMANDE. SEDAN FÖLJER UTDRAG (KLIPP) UR VERSER OCH TEXTER
och allra sist: ett litet porträtt i olja av tidningens härold. Som man inte ska förväxla med Blundaren, tidningens själ ! På adress www.mahony.nu berättar Blundaren Mahony om sin härkomst.

“…vilka skilda världar : Nordens Venedig, Stockholm – och sydvästvindens älskling, Helsingfors !
De två systrarna, en gång förenade under samma spira, var nu åtskilda, inte bara av havets vågor utan av historien. Här måste jag få be min läsare vara så hänsynslös och ( i fantasin ) förflytta en äkta stockholmare ex abrupto bort från hans sedvanliga promenad genom de ädelnostalgiska hemkvarteren rakt in i det blåsiga Helsingfors. Men inte vilken stockholmare som helst, nej ! Utan en raffinerad sekelskiftesgestalt, van vid att låta sina, i handvävt, elfenbensfärgat lintyg klädda flanörben transportera omkring en högt uppskruvad känslighet och en slipad iaktagelseförmåga i det älskade Stockholm, staden som var så rik på subtila stämningar och härliga föremål för konstnärsögon. Tveka inte ! Flytta honom direkt till ett torg i centrala Helsingfors ! Ett torg med kosacker på nagaikahumör.
Hur skulle den på ytan blaserade men innuti oerhört vemodige observatören ha reagerat inför en plötslig konfrontation med en nagaikauppvisning ? Frågar jag min läsare. Jag har inte något radioprogram till hands här i mitt enkla skrivrum. Endast en läsare med en mycket stark och smittosam talang för tankeöverföring kan nå mig här. Otroligt men sant: här kommer redan ett förslag från en läsare ! Bara ett, och alldeles för kortfattat. Nå, den som väntar får se. Klockan är sex på eftermiddagen. Skymningen faller redan.

Nu är klockan nio. Fortfarande bara ett förslag. Antingen är min läsekrets begränsad (mycket exklusiv), eller så är den för sund för att försöka sig på telepati, eller så är jag själv oemottaglig. Nå, man tager vad man haver. Läsaren som lyckades kontakta mig, Lars från Lindholmen, påstår att den till Helsingfors förflyttade rikssvensken ögonblickligen skulle ha avbrutit sitt flanerande, skyndat tillbaka till hotellsvitens skrivkabinett och låst in sig där.
Jag spinner vidare på läsarens ledtråd :
Såfort han vridit om nyckeln, rycker flanören av sig hatten och slänger den i väggen. Kosackernas vinande piskslag rakt in i den oskyldiga folkhopen har piskat upp höga vredesvågor i hans själ. Utan att ikläda sig sin morgonrock eller ens byta kläder, placerar han sin av vrede darrande person vid skrivbordet, Där står en elegant hotellpenna med silverglänsande metallspets. Hjalmar Söderberg (ty det är han !) fattar pennan och iscensätter ett attentat mot den ansvariges ondskefulla liv. Vem bär ansvaret om inte Finlands generalguvernör, Nikolai Ivanovitj Bobrikov ? Denna omänniska som är på god väg att utplåna Finland måste oskadliggöras. Eliminerandet skall verkställas med elegans, inte med en högljudd revolver som är en otymplig tingest jämförd med en tystlåten tablett. Ett lyckat utförande kräver dock ett par skickliga professionella händer som kan trolla en smula. En godhjärtad man av yrket, introducerad i kretsarna. En man lik läkaren, doktor Glas. (Huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs omdiskuterade roman "Doktor Glas" är en läkare som hjälper en bigott pastor att bli av med sina hjärtbesvär - för alltid.)”

“…men Eugen Schauman var inte framsprungen ur en författarhjärnas fantasi. Han om någon tillhörde verkligheten med hela sin varelse och deltog med oerhörd intensitet i de erfarenheter och prövningar som hans landsmän vid denna tid genomgick. Den unge Eugen var son till en högt ansedd man, senatorn och geheimerådet, general Fredrik Waldemar Schauman. När Eugens beslut, som han aldrig yppade för någon, väl var fattat så serverade han inte sitt offer ett diskret piller – utan tre skott ur sin revolver.

Det var på förmiddagen den 16 juni 1904. Tyrannen och hans baneman möttes i senatshusets paradtrappa. Fem pistolskott hördes. Med de två sista sköt Schauman sig i hjärtat.”

“…och då skulle man på ryskt håll inte ha upphöjt den mördade generalguvernören till hjälte och martyr. Vi som betraktar dramat på över ett sekels avstånd, tycker oss kunna skönja predestinationens säregna stämpel på det historievändande mötet mellan Schauman och Bobrikov. Men samtiden skakades djupt av händelsen. Finlands psykologiska atmosfär som så att säga var befolkad med talrika oskrymtade och principfasta själar, rördes upp likt vattnet i en liten sjö i vilken en enorm meteorit störtar ner. Hur gott det än kunde kännas att vara av med tyrannen, så var dock attentatet ett mord ! Att Schaumans dåd bestod av ett mord åtföljt av självmord gjorde det inte lättare för människorna att döma i frågan. En blodung man av fin familj med hela framtiden för sig, avbryter sitt jordeliv med två fruktansvärda brott !
Visserligen hindrade självmordet den hatade ryska övermakten från att ta hand om bestraffningen av gärningsmannen, men reinkarnationslärans anhängare skulle inte hävda att detta självmord räddat attentatorn undan en högre rättvisa. Tvärtom – enligt deras övertygelse skulle Schauman i sinom tid, genom ett nytt jordelivs lidanden få betala ett dubbelt brott. Spekulationer av detta slag var inga välsedda gäster hos huvudpersonen i denna bok. Han vars sinne var så öppet för de mest vitt skilda ting, kunde inte tåla att höra talas om ockultism – lika litet som om komunism.”

Personer:
Borgmästaren i Canisio // Rosetta och Galdino, Pelaginas föräldrar // Pelagina, liten underbar flicka, det ena av de två barnen i Canisio // Don Ciclamino, präst i Canisio // Sigurdiano, Canisios bydåre (till synes) // Freudental, tänkare //

Det Magnifika Bandet, elva herrelösa canisiohundar // Petrus, portier i paradiset // Galileus // Änglar // Scolastica Baroni del Fino, professor i litteratur // Camilluccia, hennes lilla dotter // Serafino Mastrofedeli, Scolasticas beundrare // Gerlando, slaktare // Pancanus, Gerlandos hund // Talleyrand // Teoricus, rasist //

“Utlänningarna”, herrelösa hundar från andra komuner // Biancone, La Nera och Pompettone, de tre främsta hundarna i Det Magnifika Bandet // Stanley och Livingstone, gestalter i Sigurdianos fantasi // Den gamle biskopen // Den gamle biskopens sekreterare // Två babysitters // Den Anonyme //

Lenin // Några osaliga själar // Elsner // Endel andra personer //

“. . .Även hundar känner till denna sanning. Åtminstone sådana hundar som inte blir tillräckligt älskade av sin husse. En herrelös hund i ett varmt land har det trots allt inte lika illa som en hund som tvingas leva med en kall och känslolös husse. Denna hårda lott hade fallit på den enorma varelse som väckt Scolasticas brinnande intresse, slaktaren Gerlandos hund. Att döma av djurets matlust skulle man kunnat tro att ingenting fattades honom. Det var inte aptit han saknade, den saken var klar. Scolastica skakade på huvudet: människornas vanliga löjliga felslut ! Också fångar äter mat, men det betyder inte att de är lyckliga. I början var det faktiskt just detta djurs behov av en gränslös matskål som lät henne förstå att någonting var på tok. En lycklig hund med sådana matvanor skulle spricka !
Men Gerlandos hund lade inte ens på hullet. Efter att ha studerat slaktarhunden och hans herre en tid, kom Scolastica fram till att djuret led av komplex. Ingen lycklig varelse skulle klara av att äta så mycket som Pancanus faktiskt gjorde. Det måste röra sig om en psykologiskt betingad hunger, och en sådan kan inte stillas med mat. Ännu var hon inte säker på sin sak, men hon misstänkte starkt att förhållandet mellan hund och husse inte var som det borde…”

“…tanken på Gerlando och hans hund fyller henne med en dov vrede. Hon hatar hundägare som inte älskar hundar. En hund gör alltid sin husse lycklig om hussen bara ger honom tillfälle därtill. Denna tanke tänder en blixt i Scolasticas hjärna:
“bara hussen ger hunden möjlighet att göra sin husse lycklig !”
-Nu har jag det ! Gerlando ger inte sin hund tillfälle att göra Gerlando lycklig. Därför är Gerlandos hund olycklig. Därför äter den kopiöst mycket. Den äter för att glömma !
Den vackra Scolastica kan inte låta bli att ta en paus för att beundra sitt briljanta, skrynkelfria resonemang. Men i nästa ögonblick är hon åter sitt ödmjuka , vetenskapliga jag. “Äter för att glömma.” Ja, nu har problemet verkligen fått ett högst intressant utseende, ett eget ansikte. Inom sig, på det mentala planet, kontemplerar hon detta ansikte, jagar in det i ett hörn och avtvingar det en deduktion.
Hon förnekar inte att Gerlandos dilemma är av ett mycket komplicerat slag. Han måste försörja en hund som praktiskt taget är omättlig, en hund som dessutom skrämmer bort hans kunder. Positionerna i det inflammerade förhållandet hund-husse tycks dömda att störta samman på sin egen orimlighet. Visserligen skulle hon kunna bearbeta slaktarens kunder – men inte ens Canisios rikaste biffätare skulle kunna rädda Gerlando från konkurs. Alltså lönar det sig inte att ta itu med kunderna. Det är Gerlando som är problemet. Det gäller att få honom att begripa att han MÅSTE älska sin hund ! När han börjar älska sin hund så kommer hans ekonomi att repa sig snabbt.
Hunden kommer inte längre att hämnas genom att lägga sig i dörren och skrämma bort kunder. Han kommer att få sunda matvanor eftersom han älskar och vet sig älskad och kan realisera sig som hund.

För Scolastica är det ofattbart att en hundägare kan låta bli att tycka om sitt djur.
Det oförlikneliga, härliga kreatur som slaktaren Gerlando har i sin ägo inger henne en oerhörd ömhet. För hennes del var det kärlek vid första ögonkastet. Hon har älskat Pancanus ända sedan de möttes på piazzan en oförglömlig junimorgon.
Dessförinnan skulle hon vägrat tro att en sådan existens var möjlig på det fysiska planet. Ett sådant fulländat internationellt exemplar ! Pancanus liknar alla hundraser som hon känner till. Den människa som äger denna hund kunde i själva verket sägas äga alla raser. Den som hade lyckan att äga detta djur (om det inte hade försvurit sig åt Gerlando) skulle kunna göra upptäckt efter upptäckt. Varje dag skulle en värdig ägare kunna umgås med en outsinlig källa till jämförelser och lektionsämnen.
Tänk om Camilluccia (Scolasticas mikroskopiska dotter, av sin mor förutbestämd till stora ting) – tänk om Camilluccia hade fått den hunden ! Camilluccia med sin enorma begåvning. . . vad allt hon skulle ha kunnat lära sig !
Ur alla aspekter, på alla nivåer är Gerlandos hund inspirerande. . . formatet, figuren, färgerna, symboliken, dess rasismnedbrytande psykologi, metabolismen. . .
Pancanus är unik, tänker hon, men tyvärr är ägaren inte i paritet med djuret som älskar honom. Gerlando vet överhuvudtaget ingenting om sitt eget djur, utom att detta besitter en formidabel matsmältningsapparat. Han är totalt ovetande om dess fantastiska möjligheter. Han anar ju inte att han själv är orsaken till att djuret inte kan förverkliga sin potentialitet.

Pancanus är ett levande, matfriskt bevis för att det inte bara är konstnärer som är beroende av atmosfär och uppmuntran. Vid denna reflektion stiger en klar tår fram i Scolasticas öga. Den enorma hundens livssituation påminner henne om geniernas öde här i världen. Så stora och så missförstådda av sin samtid.
Professorn med det underbara bärnstensfärgade håret ser mycket långt genom sina violblå kontaktlinser. Hennes forskarblick hejdas inte av den ofrånkomliga lagbundenhet som tvingar en varelse att födas som hund. Vilken orättvisa ! Om slaktaren Gerlandos hund, Pancanus, vore människa, så skulle den åtminstone kunna hoppas på tragisk storhet, heroism. Scolastica kommer att tänka på Carlo XII, den store norrmannen, eller var han dansk? Hon lämnar frågan därhän. I Pancanusproblematiken är det inte relevant till vilket arktiskt folk denne heros hörde. Vad som intresserar i sammanhanget är det symptomatiska kvalitativa elementet. Ingen har berört dessa ting på ett så underbart sätt som Schiller:
“was in Ewigkeit soll leben, muss im Leben untergehen”
Olycksaliga hund ! Den påminner mycket om huvudpersonen i en berättelse av Tolstoy, en häst som är så patetisk att den får både Oliver Twist och den fula danska ankungen att framstå som lyckans solskensbarn. Den store Edgar Allan Poe har aldrig uppnått en dyster effekt i klass med Tolstoys arma häst. Vilket, tänker Scolastica, har att göra med volga-volga effekten.
Pancanus lidanden tröttar henne mera än hon skulle önska. Scolastica låter sitt psyke drunkna i den oändliga ryska folksjälens luttrande bränningar. Den ryska själen är så stor att den måste kuvas för att inte förinta. Hon skärper sig, reser sig och skakar av sig volgadropparna och bestiger på nytt assosiationernas flygande matta som för henne till Tusen och en natt :
Gerlandos hund är precis som anden i flaskan, den magiska lampans genius. Stackars, stackars Pancanus ! Inflaskad hos en liten lantortsslaktare. Inga trädstammar, inga lyktstolpar, inga valpar, inga pedagogiska leksaker.
Scolastica som aldrig brukar ägna Papillon en tanke kommer nu plötsligt ihåg honom : Papillon rymde åtminstone – Pancanus däremot är fången i sitt lidande. Medan hunden i flaskan inspirerar henne, så är det tvärtom med ägaren :
Gerlando inspirear till absolut ingenting alls ! Kanske han i all sin primitivitet heltenkelt är fristående. Som Mallarmé. Mallarmé kan belysas endast genom Mallarmé. Varför inte ? Unik hund – unik husse ! Tänk om de två på sätt och vis ändå vore varandra värdiga. . . Scolastica brister i skratt. Och inom sig ber hon Pancanus om förlåtelse för att hon under ett kort ögonblick av dårskap jämställt
hund och herre. . . “

…denna oväntade oförskämdhet träffade mig som en pil, men jag försökte hantera den med ett visst lugn. Jag teg ett ögonblick och sen sa jag släpigt och ironiskt : vilken briljant idé, Anna. Du har fått en snilleblixt! Anna betraktade mig moderligt och log beskyddande. Det var för magstarkt – jag hörde mig själv ryta : Härma hans stil ? Jag, Nicholas, härma Leonards stil ? Du – du !
Jag greps av en för mig fullkomligt ny känsla, en lust att välta omkull bord och smälla i dörrar. Men gentlemannen inom mig segrade. Dock vet jag alltid när stränghet är på sin plats.
-Du vet inte själv vad du säger Anna, sa jag värdigt med en röstvolym som ingen på redaktionen tilltrott mig.
-Du låter dig drivas av… jag vet inte vad – du talar tanklöst som om andra människors bemödanden inte vore värda någon som helst respekt. Min goda blåstrumpa, ” le stile ce l’homme !” Och kom ihåg det allesamman ! (Vår disput hade snabbt lockat in samtliga kolleger i rummet).
-Det passar mig utmärkt att alla är närvarande! Vad ni behöver höra, det är ett sanningens ord ! Ni tycks tro att jag är någonsorts spargris för omotiverad kritik och vidunderliga hånleenden. Jag, Nicholas ska tåla allt, arbeta som en dubbelvikt blådåre och aldrig få ett ord av erkänsla. Kalle däremot – Kalle – han behöver bara öppna munnen, så faller ni alla i hänryckning av beundran. Och vad Leonard beträffar så behöver han bara visa sig så faller ni i farstun som mogna plommon. Men ni kan hälsa Leonard från mig att han är opunktlig och opålitlig. Han är ofantligt orättvis. Han är olidlig. Och framförallt så är han osynlig. Här på sin egen redaktion.
(papperskorg eller printer)

-Nu börjar jag gråta , sa Anna. Hon böjde sig fram över bordet och täckte ögonen med vänstra handen. Det såg inte ut som om hon grät. Den högra handen försvann under bordet och det hördes ett prassel som om hon letat efter någonting i papperskorgen. När hon rätade på sig igen såg hon mig rakt i ögonen på sitt oemotståndligt frimodiga sätt och rösten var underbar och vek som en ton på en god violin:
snälla, älskade Nicholas ! Jag har ju bara kastat en blick på din såkallade släkthistoria. Jag kan ha bedömt fel. Den var ju ändå ganska redig. Om vi bara inte sätter Leonards namn under den så kanske vi ändå kan trycka den som ett slags – som… som… se inte så hotfull ut !
- Don´t worry, old boy ! sa Nicke Stick.
- Lugna dig, Nicholas ! sa Ebba från Nådendal.
-Jaså ! Ni vill lugna MIG ! Jag som är den enda lugna personen i den här circusen !

-Det skulle vara en lättnad att få gråta, sa redaktionssekkreteraren Anna.
-Men jag kan liksom inte. Jag är förkrossad. Jag önskar att det kom mer tårar !
-Jag önskar att det kom mer pengar, sa Kalle.
Alla i rummet, utom jag, tittade belåtna på Kalle G.
- Där ser ni, sa jag bittert. -Det var det jag sa ! Kalle behöver bara öppna munnen så beundrar ni honom !
Nu vändes alla huvuden mot mig som om jag på något sätt brutit mot god ton.

Det blev alldeles tyst. Kalle öppnade munnen långsamt och ljudlöst och förvrängde sedan ansiktet så att han såg ut som en skriande åsna i en stumfilm. Ebba från Nådendal skrattade pärlande och redaktionen, med undantag av mig, applåderade.
-Jag går ! sa jag. (Nicke Stick höll artigt upp dörren).
-Nej, Nicke, jag tänkte inte smälla igen dörren. Tro inte att jag är arg eller upprörd – jag går för att jag är logisk ! Jag varken gråter eller skrattar.

-Men det gör jag, sa Sophie. - Jag både skrattar och gråter.
Och det gjorde hon verkligen, och jag skulle kanske inte ha brytt mig om det om hon inte samtidigt hade hängt sig kring min nacke. Gentlemannen inom mig segrade igen. Männen i min familj vet hur man tröstar en gråtande kvinna. Ömt och beskyddande. Nicke blev vild av entusiasm.
-Ebba ! Ge mig en sån kram, tiggde han.
-En annan gång, Nicke, sa gudinnan från Nådendal flegmatiskt. –Nu ska vi vara praktiska. Ge mig dokumentet !